Under de gångna åren har jag lagt märke till hur sjuka, svaga djur uppträdwr i flocken. Jag börjar med ett färskt exempel. Triip hade här i början av betessäsongen lös mage. På dagarna vilar djuren utanför sin nattlada. Jag har byggt en koridor som omgärdas av ett plankstaket. Denna korridor har många funktioner: uppsamlingsställe om besökare kommer, viloplats på dagen och ställe var fåren gnuggar hals, sida och rygg. De höga staketet ger djuren en trygghetskänsla, på samma gång kan de kika ut genom springorna och hålla vakt på omgivningen. När de ligger lågt kan man inte se dem på håll. När Triip var sjuk fick hon inte vara med och vila i denna koridor. Hon fick ligga utanför. Mellan skogen och de andra djuren.
Alla fårägare är säkerligen bekanta med hur sjuka djur även går lite utanför huvudflocken. Det är samma sak - ett tecken på svaghet och på samma gång ett tecken även för rovdjuren vem som är svag - och tror jag - även ett tecken på vem som "får" tas. Det kan till och med vara så att dessa får "ger sig själva" vid ett rovdjurangrepp, eller föraöker genom att springa bort från flocken leda anfallare efter sig. Lamm är dock väldigt trogna och kan vid sådana fall kanske springa efter sin mor.
I en fårflock är inget tillfälligt. Allt är välplanerat och det är ordning på vem som går hur och vart när det gäller. Visst kan de vara hoppiga och flamsiga, men när det skall vaktas är reglerna tydliga. Detta igen i en traditionell liten fårbesättning med allmogefår var åldersstrukturen är normal = djur av olika åldrar och kön. Avlade raser och stora flockar beter sig säkerligen lite annorlunda.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti